Med accessoaren som statement

Går man på konstskola eller designskola i Sverige får man lära sig ett av modets allra mest slitna credon. Form och funktion. Detta gäller allt från handväskor till hela byggnader. Tanken är att objekt som används i vardagen tillverkas just för att användas och utan sin funktion är de bara en tanke. Handväska är ett bra exempel på filosofin om att man kan paketera funktion i någonting vackert. Att själva handväskan är en behållare och samtidigt behållen i sin eget yttre. Handväskans hela funktion utgörs i stort sett uteslutande av sitt användningsområde. Att den då blivit en så älskad accessoar förknippad med uttryck och mode är alltså något av en paradox. Många modehus skyltar gärna med sina fina nya handväskor i en snygg mässmonter nära butikens entré. Väskan har gått från en ren användbarhet, som paraplyet, till en ren accessoar.

Väskans estetik

Den filosofiska diskussionen kring estetik gick varm under romantiken. Där letade man efter de sköna idealen under skalet på objekten. Här kommer en av förklaringarna till varför handväskan har blivit en så älskad mode-accessoar. Att skönheten kommer inifrån kanske låter som en floskel. Men om man omvärderar uttrycket och säger att skönheten är vad objektet utstrålar genom sina inneboende egenskaper förstår man att handväskan anses så vacker som den gör. Den bär ju nämligen på alla kvinnans (eller mannens) nödvändigheter. Saker som ligger bäraren nära hjärtat ligger också nära tillhands i väskan. Därför är den skön. Vidare kan man alltså designa och utsmycka detta fodral, väktare och partner in absurdum. Precis som man smyckar ut hundar, älskade och sig själv vill man även att ens kära handväska ska utstråla ens eget mode-uttryck. Väskan har alltså sin dubbla skönhet i både form och funktion – vilka båda är sammanflätade.

Att bära med sig en handväska är ofta helt nödvändigt för att kunna bära med sig sminket, glasögonen och mobiltelefonen, som plötsligt växt igen efter att under många år bara ha blivit mindre och mindre. Man kan jämföra det med männens portföljer, som ofta antas innehålla viktiga saker, även om det kanske bara är en lunchlåda och en kvällstidning.
Handväskor föraktas ofta, vilket framför allt visas av två debatter som förts de senaste åren. Den ena gällde modejournalisten Susanne Ljungs påstådda inköp av en väska för 70 000 kronor. Om Ljung verkligen har köpt en väska för denna summa är oklart, själv har hon förnekat att så skulle vara fallet. Författaren Sissela Lindblom hävdade i en intervju i Dagens nyheter att Ljung köpt väskan, och oavsett hur det verkligen förhöll sig med den saken så var debatten nu igång.
En annan liknande debatt utbröt inom det socialdemokratiska partiet sedan Mona Sahlin synts med en Louis Vuitton-handväska för 6000 kronor, som hon enligt uppgift fått i present av en vän. Socialdemokratiska debattörer kritiserade henne för detta, och hävdade att många vårdbiträden aldrig skulle ha råd att köpa en sådan.
I båda fallen rör kritiken typiskt kvinnlig konsumtion. Man kan fråga sig om samma kritik skulle ha hörts om det var män som köpt lika dyra väskor. Många manliga politiker, även sossar, har portföljer som säkert kostar tiotusentals kronor, och många har nog även flera par skor som vart och ett kostar med än Sahlins väska. Sen kan man fråga sig om det hade sett bättre ut om Sahlin burit mobiltelefon, smink och glasögon i händerna, eller haft dem i byxfickorna istället. Carl Bildt har antagligen sin iPad i en dyr portfölj, men hade han haft den i en handväska istället hade nog kritiken uteblivit.